Facket

"Du, det är stentufft därute, ska du veta. Som jag tolkar mailet du fått kommer företaget du är anställd hos att säga upp dig". Sa min kontakt på facket.

Jag förklarade hur jag känner det. Jag orkar inte vara med på möten på mitt gamla jobb där jag stressade sönder mig. Ända sedan jag var 21 år och började jobba heltid har jag varit fackansluten. Det enda jag fått därifrån genom alla år är en liten datorkurs. Har de möjlighet att vara ombud för mig?

Hon ställde några frågor till mig. Om hur min läkare ser på mina möjligheter att kunna arbeta igen. Om min diagnos. Nu ska hon kontakta fackklubben på företaget där jag fortfarande har kvar min anställning och sedan återkomma till mig.

De ärrade såren i mig rivs upp igen. Det gör ont.

Jag gråter.

Vintertid

Sommaren gick, hösten gick och nu är det vintertid. I alla fall i min klocka.

Det har varit några dagar där jag samlat kraft. Äldsta dottern har varit hemma. Vi har firat yngsta dottern som fyllt 19 år.

Jag har också haft stunder för mig själv i tystnad. Det har verkligen varit just det jag känt att jag behövt just nu. Jag minns när tidsprofessorn Bodil Jönsson från Lund, sa till oss utmattade som deltog i Pacemaking, att "det handlar om att söka efter det man mår bra av. Och att sedan fortsätta att göra mera av det".

Jag försöker plocka fram det jag lärt mig genom åren för att hämta kraft. Jag är tacksam för alla de människor jag mött som kunnat hjälpa mig på vägen. Det var så tufft i början när jag inte ens orkade tänka själv. Det gör jag idag. Jag kan tänka själv igen. Även om det varit lite trögare i mitt huvud den senaste tiden än på länge. Bloggen och skrivandet hjälper mig när det är trögt i mitt huvud. Det är fantastiskt och jag är så lycklig att jag fortfarande kan skriva. Att jag hittar orden.

Gatorna i Jönköping kantas nu av träd med gyllene blad. Trottarerna längs med Barnarpsgatan är guldgula och prasslande av alla de nedfallna löven. På höjderna kring Jönköping där jag själv bor, är det allt fler träd som står kala nu. Det känns att dagarna blir allt kortare.

Men det är mysigt att tända ljus och att samlas kring ljusen. På något sätt tycker jag om mörkret. Jag kan hitta en vila i det. Utan att jag ens behöver blunda.

Igår kväll tittade jag på TV. Jag såg programmet "Så mycket bättre". Det är inte ofta jag tittar på TV, jag blir fortfarande så trött av att se på TV. Men när det är program med musik går det lättare. Laleh och Tomas Ledin är två av de svenska artister som jag tycker mycket om. Båda är med i "Så mycket bättre", den här säsongen. Tomas Ledin var själv utbränd för många år sedan. Jag minns att han var den som genom sin berättelse i en tidning fick mig att börja prova Qi-Gong, eftersom jag läst att han blivit hjälpt av det. Också Mikael Wiehe, Eva Dahlgren, E-type och Lena Philipsson är artister som jag gillar mycket.

Det här är den låten som berörde mig starkast just igår. Var så goda! Lalehs mycket personliga tolkning av Tomas Ledins låt "Just nu".

Newsmill-inlägget om Reinfeldt och sjuka/arbetslösa

Jag kanske tjatar men ... jag är mycket stolt över att i Newsmill.se ha fått med en artikel som berättar om hur det är att vara utförsäkrad. Dessutom från en utförsäkrads eget perspektiv. 

Efter en vecka har artikeln haft 3556 besökare. Den har plats 6 bland veckans mest lästa artiklar i Newsmill. Den är med bland de 50 mest lästa under månaden som varit. Där finns 134 kommentarer att läsa till artikeln för den som är intresserad. Många olika tankar och också intressanta länkar. 

Det är viktigt att vi fortsätter att dela med oss av hur det är att vara sjukskriven/utförsäkrad i Sverige idag. Att vi berättar. 

Inte minst för att kommande generationer ska kunna ha ett tryggt socialt skyddsnät i Sverige.

Min berg- och dalbana

Mina dagar känns som berg- och dalbanor just nu. Det är många känslor och också många förändringar. Tack och lov dyker det upp saker som lyfter mig mitt i alltsammans.

Positiv nyhet idag: Min älskade yngsta dotter har fått jobb som vikarie inom barnomsorgen. Jag skjutsade henne till intervjun på förmiddagen. Det tog cirka en timme innan hon kom ut från intervjun. Jag såg på håll i hela hennes kroppshållning och i ögonen att hon fått ett positivt besked. Med glada ögon berättade hon att hon fått jobbet som hon ville ha. Hon får börja jobba redan imorgon. Jag känner mig så glad för hennes skull.

Sedan åkte jag hem. Där låg ett nytt brev från FK i brevlådan. Inledningen till brevet låter så här: "Försäkringskassan överväger att avslå din ansökan om sjuklönegaranti". Sedan en förklaring till varför. Jag förstår inte vad brevet handlar om. När jag sjukanmälde mig på nytt när Arbetslivsintroduktion var slut, gjorde jag precis som både mitt fackförbund och Försäkringskassan sa att jag skulle göra. Är det här en förvarning om att jag kommer att få avslag på min ansökan om att få bli sjukskriven igen? Eller vad är det?

Jag kände mig matt och egentligen behövde jag äta. Men jag orkade inte göra mig någon mat då. Aptiten är inte särskilt stor just nu i mig. Om en stund ringde telefonen. Det var min läkare som jag bett ringa mig för att FK begär ett nytt läkarintyg av henne. Jag har lyckan att ha en empatisk och skicklig läkare sedan elva år tillbaka. Hon lovade mig att hon kommer att hinna få in läkarintyget FK begär i tid.

Efter det samtalet orkade jag gå och göra mig mat. Jag bestämde mig för att göra rotfruktspytt i ugnen. Jag smörjde in formen med rapsolja och ställde den på köksbordet. Sedan ställde jag mig vid diskbänken och började skala morötter, potatis och jordärtsskockor från Skåne. Jordärtsskockorna är det min trogne bloggläsare Kalle som har skickat till mig, tack Kalle, det var riktigt fina jordärtsskockor som jag fick av dig.

Jag vände alltså ryggen åt köksbordet där ugnsformen stod. Det skulle jag inte ha gjort. Plötsligt fick jag se att där stod min katt på bordet och slickade i sig rapsolja för fulla muggar. Inte visste jag att hon tycker så mycket om rapsolja. Det var bara att låta henne slicka klart och sedan börja om med att smörja formen igen.

Sedan försökte jag ringa mitt fackförbund. Jag satt i telefonkö i 30 minuter. Min arm blev trött och började darra och då la jag på. Så som jag har det just nu är inte ett liv, känner jag. Det är att leva som i ett fängelse. Jag längtar efter att komma ut ur det här systemet. Men jag ser ingen väg ut där jag är just nu.

Tack, alla ni underbara människor som läser och kommenterar till mig. Det känns fantastiskt att ni finns där när jag har det jobbigt. Jag har svårt att förstå att ni bryr er som ni gör. Men ni gör det. Jag kommer att svara på kommentarerna som jag brukar, i alla fall tänker jag så nu även om jag är trött. Jag brukar må gott inuti mig själv av att svara på kommentarerna jag får här i min blogg. Men just idag ville jag i första hand blogga, kände jag.

Jag tar en dag i taget just nu. Ibland känns det riktigt jobbigt, som att jag vill ge upp, bara lägga mig ned och sluta ögonen. Andra stunder känner jag att jag ska hålla ut och fortsätta att hoppas.

Inget är någonsin över förrän det är över.

Artikeln i Newsmill

Sedan i lördags eftermiddag har 2 628 personer läst artikeln som jag skrivit i Newsmill.

Det finns mer än 60 kommentarer till den.

Har du läst artikeln?

Länk: "Reinfeldt tycker att anhöriga ska rycka in för arbetslösa/sjuka".

Ett tungt mail

Idag fick jag mail från företaget där jag är anställd att man vill träffa mig i ett möte för att utreda hur min "sjukskrivning" ska påverka anställningen jag har kvar där. Jag har mina aningar om vad det hela handlar om.

Jag förstår just nu inte hur jag ska orka. Det blir ännu mer att tänka på, ännu flera frågor.

Allt snurrar runt i mitt huvud och jag får inte luft. Det kväver mig långsamt.

Jag vill fly långt in i en grotta i skogen och gömma mig för världen. Kanske gör jag det.

Åtminstone för cybervärlden.

Kanske är sagan om Maskroskvinnan slut nu.

Hopp som väcks och slocknar

Jag skulle ut på min vanliga promenad efter middagen. Öppnade brevlådan. Och minsann. Där var ett brev från Försäkringskassan. Jag kände pulsen öka och huvudvärken också. Bestämde mig att genast gå in igen och öppna brevet, innan promenaden.  Kanske hade man redan beslutat om min sjukersättning och kanske låg beskedet i det här brevet?

Det positiva i brevet var en uppgift om att OM jag får sjukersättningen beviljad kommer den att grunda sig på den inkomst jag hade innan jag blev sjukskriven allra första gången. Detta eftersom jag fortfarande har kvar min anställning där jag arbetade när jag rasade ihop på grund av utmattning. Vilken tur, tänker jag, att jag följt min egen känsla och inte sagt upp mig som man t ex sagt på FK att jag ska göra, "för enkelhetens skull", som man uttryckt det. Och jag har undrat för mig själv; "För vems enkelhets skull? Min?".

Det negativa i brevet var att FK kräver ett nytt läkarintyg daterat efter den 11 oktober i år. Det läkarintyget min läkare skickat in till FK tidigare i år är för gammalt enligt reglerna hos FK.

Jag kände uppgivenhet och stor trötthet i mig när jag låste dörren för att gå min promenad. Jag orkade inte mer än runt halva kvarteret. Det kändes som att jag skulle kräkas.

När jag kom hem, ringde jag direkt upp min vårdcentral. Inte förrän på onsdag får jag en telefonkontakt med min läkare. Det nya läkarintyget behöver FK ha senast fredag i nästa vecka. Annars betraktar man det som att jag inte ansöker om att få sjukersättning.

Tidigare idag har jag bland annat jobbat med redovisningen i Skrivklådan. Det finns stunder just nu när det känns som att min kropp vill lägga av. Som att jag vill lägga mig ned. Sluta mina ögon och aldrig mer öppna dem. Jag vet inte hur jag ska orka. Men jag måste orka. Hålla ut. Tro på att allt kommer att lösa sig så småningom. Just nu känner jag mig svag.

Ska den här följetongen aldrig få sitt slut? Om det fortsätter så här från FK kommer jag inte att ha ork att fortsätta med Skrivklådan. Då får jag lägga den vilande.

Läs min artikel i Newsmill

Idag har jag fått in min allra första artikel hos Newsmill.

Mitt i moderatstämman finns min artikel att läsa om hur det är att vara utförsäkrad.

Varmt välkommen att läsa!

Debattera gärna.

Jag känner mig mycket stolt och glad just nu.

Ett bättre sätt än det här att fira Skrivklådans 1-årsdag på kunde jag inte ens drömma om.

Skrivklådan fyller 1 år

Idag är det exakt ett år sedan Skrivklådan blev registrerad. Alltså fyller Skrivklådan ett år just idag och det är ett år sedan jag blev min egen chef.

Det vill jag fira. Det får bli tårta här i min blogg idag. Ett stor tack till alla er här i cyberrymden som skrivit till mig och stöttat mig under den här tiden. Det har betytt mer för mig än ni ens kan ana.

Att kunna jobba som frilansjournalist var en dröm för mig i 15 år. Nu har jag levt den drömmen i ett helt år och jag fortsätter att leva den. Det känns fantastiskt efter mina tretton långa år som sjukskriven att orka jobba 25 %.

Idag har jag skrivit faktura nr 10. Jag har lärt mig mycket nytt under det här året och jag kommer att få fortsätta att lära mig nya saker.

Jag har också mött många underbara människor den här tiden. Jag känner mig tacksam att ha klarat det jag har gjort och över alla människomöten.

Ett stort GRATTIS till Skrivklådan. Och till mig själv också, så klart.

Reinfeldt: Föräldrar/sambo får rycka in för sjuka/arbetslösa

Fredrik Reinfeldt intervjuades i Svenska Dagbladet om de fem åren med alliansen. "Regeringens politik har gjort att fler inte tycker att det är "värt" det att stanna i a-kassan, konstaterar statsministern. I stället kan föräldrar och sambos få rycka in för att stötta den som är arbetslös, säger Fredrik Reinfeldt.

Enligt Svenska Dagbladet har 400.000 personer lämnat A-kassan under de fem åren med alliansen. Reinfeldt får också frågan från SvD "Hur ska en som är utförsäkrad kunna försörja sig på kanske 7000-8000 kronor?". Statsministern menar att med alliansens genomförda politik hittills hittar människor andra grunder för sin försörjning än a-kassan. "Man får stöd och hjälp av sina föräldrar, sin partner eller på annat sätt. Sist och slutligen finns det ju andra trygghetssystem som fångar upp människor", säger Fredrik Reinfeldt.

Han nämner också att det nya regelverket har gett resultat; 2006 hade Sverige 555 000 förtidspensionärer. Idag är antalet 430.000.

Jag funderar när jag läser. Hur olika måste inte vår verklighet se ut, min och statsministerns? Jag har ingen förälder som jag kan låna pengar av om jag behöver det. Jag har aldrig haft det i hela mitt liv. I stället har det ofta varit jag som fått låna pengar till min mamma som p g a en arbetsskada fick gå i förtidspension och varit ensamstående halva sitt liv.

Jag hör idag också ibland om unga människor i min närhet som har utförsäkrade föräldrar. Jag känner unga människor som har två arbeten för att kunna hjälpa sin utförsäkrade förälder att klara sig ekonomiskt. Jag som är långtidssjukskriven och numera också utförsäkrad, har inte någon större möjlighet att låna ut pengar till mina barn, hur gärna jag än skulle vilja det. Men jag har inte varit utförsäkrad en månad än. Än så länge behöver inte mina barn hjälpa mig ekonomiskt och jag önskar att de aldrig kommer att behöva göra det. Man mår inte bra av att leva så som vuxen människa, vare sig den som lånar ut pengar eller den som känner att den behöver låna pengar.

Den stora frågan för mig när det gäller alliansens politik är om en vuxen människa verkligen ska behöva söka sig till vänner eller släktingar för att be om pengar till sin försörjning i svåra situationer? Jag anser att det är kränkande. Jag anser att varje vuxen människa ska ha möjligheten att kunna försörja sig själv också om man blivit arbetslös eller sjuk.

Jag är också undrande över SvD:s fråga om hur man ska kunna försörja sig på kanske 7000-8000 kronor som utförsäkrad. För min del har jag inte fått ens så mycket pengar som långtidssjukskriven. Och som utförsäkrad får jag just nu noll kronor varje månad från Försäkringskassan.

När det gäller det minskade antalet förtidspensionärer som Fredrik Reinfeldt verkar känna sig så stolt över att hans politik medfört, skulle jag vilja veta hur de här många människorna har det idag. Har de arbete? Hur mår de? Kan de sova om nätterna? En stor del av dem är utförsäkrade idag. Fler än 50.000 människor utförsäkrades förra året. Under 2011 kommer mer än 100.000 människor att utförsäkras. Hur många av dem lever med snaran om halsen om inte de redan dragit åt den?

Det är en inhuman politik som alliansen för när det gäller trygghetssystemen. Jag är inte det minsta imponerad över de siffror som Reinfeldt talar om. Jag känner sorg, förtvivlan och ilska när jag läser om dem. Jag kan se människorna bakom siffrorna. Kan statsministern det, undrar jag? En direkt fråga till Fredrik Reinfeldt: Om de här människorna var dina vänner? Skulle du låna av dina pengar till dem?

Det skulle kanske inte skada om alliansen fick smaka på sin egen politik, tänker jag. Fråga föräldrar och vänner om att få låna pengar till hyra, kläder till barnen och mat.  Men inget är nytt under solen. Vissa människor har högre ekonomisk fallhöjd med sig i nappflaskan. Och då blir det svårt att förstå varandra. Men jag kräver att en statsminister i en demokrati ska kunna förstå också de människor som inte har det som man själv har det. Jag kräver att en statsminister ska värna om alla människor i samhället. Också de som hamnat i sjukdom eller arbetslöshet.

Författarinnan Bodil Malmsten skrev skarpa ord i sin blogg igår med anledning av bl a det Fredrik Reinfeldt sagt i artikeln i SvD. Här är länken till hennes inlägg: "Regeringschefen den 20 november 2011".

Promenera mera

Den här årstiden är det viktigare än någonsin att se till att ta sig ut i dagsljuset minst en gång per dag. Allra helst mitt på dagen. Det kan vara avgörande för om man drabbas av en årstidsbunden depression eller inte, så viktigt är det.

Har man möjlighet att promenera nära vatten, hur liten sjö det än handlar om, så är det ännu bättre än att promenera på andra ställen. Bara man kommer ut i ljuset också en gråmulen dag, så får man in mera ljus i själen än om man är inomhus.

Det här är viktigt och jag får påminna mig om det fortfarande varje höst när jag börjar känna av min trötthet sedan utmattningen. Tröttheten som inte minst känns som tröga tankar och ibland initiativlöshet.

Själv så bryr jag mig inte så mycket om var någonstans jag promenerar. Ofta blir det runt kvarteret där jag bor. Jag tycker inte att det känns tråkigt att gå samma runda gång på gång. Det finns alltid nya saker att upptäcka också i kända fotspår. Inte minst i naturen. Men ibland blir det en promenad vid Vättern eller nära den lilla sjön där jag bor. Efteråt känner jag mig gladare och maten smakar bättre.

Rörelse är liv. Liv är rörelse.

Dom mot Försäkringskassan ger hopp

Varje dag numera när jag lyfter på brevlådelocket undrar jag för mig själv om det är idag som jag får beskedet om fortsatt sjukersättning eller inte. Även om jag fyller mina dagar med aktivitet och med lustfyllda saker så mycket som möjligt, så där under ytan finns tankarna på hur det ska bli.

Idag fick jag hopp om att det kanske finns en möjlighet att jag får den sjukersättning på 75 % som jag ansökt om. Jag läste i nyheterna i Ekot om tre nya domar där Försäkringskassan blivit fälld i Högsta förvaltningsdomstolen. Försäkringskassan har bland annat tolkat formuleringen om stadigvarande nedsatt arbetsförmåga för hårt, sägs det i domen.

Eftersom Högsta förvaltningsdomstolens dom är prejudicerande, ska "alla framtida sjukersättningsärenden och mål handläggas i enlighet med domen", säger Philip Eldon, förbundsjurist vid LO-TCO Rättsskydd till Ekot.

Det här ger mig hopp. Jag kände att jag andades allt lättare när jag läste nyheten. Den dagen jag får beskedet att jag får min sjukersättning igen kommer en tung sten att falla från mitt bröst. Jag tror att det är så det kommer att bli. Just nu väntar jag på något gott. Så länge jag inte fått ett nej, är fortfarande ett ja möjligt. Jag fortsätter att krama hoppet. Kanske bor jag fortfarande i ett land där man får lov att vara sjuk när man är sjuk. Även om det inte alltid verkat så de senaste åren.

Klar med Habo-tidningen

Nu har jag skrivit klart alla artiklarna jag skulle skriva till Habo-tidningen. Jag kände mig trött när jag skulle börja skriva dem. Så trött efter allt som hänt att jag inte visste om jag ens skulle klara det. Men det gjorde jag.

Jag känner mig nöjd med arbetet som jag gjort. Jag har också fått positiv respons på det från mina uppdragsgivare. Så bättre kan det ju knappast bli.

Nu får jag troligen några veckor för återhämtning innan det är dags för nästa tidning. Det behöver jag. Inte minst för att ta tag i andra saker som fått vila när jag jobbat intensivt med att skriva artiklar.

Hela jag är ju som en försökskanin just nu. Jag testar hela tiden var mina gränser går. Ibland åker jag på ett bakslag och får ta det lugnt.

Men jag känner mig mycket stolt och glad nu när jag klarat också det här jobbet. En sak i taget så brukar det gå bra, har jag upptäckt. Och visst är det en alldeles särskild härlig känsla när man känner sig färdig med ett arbete, det är det. Jag njuter! Jag ger mig själv en ros här i min blogg för jobbet jag gjort.

Sometimes I pretend to be normal

Jag bloggsamarbetar med Hjärnkoll

Jag känner mig stolt över att kunna berätta att jag från och med idag har blivit godkänd för att ha ett bloggsamarbete med Hjärnkoll.se. Hjärnkoll är en treårig satsning från regeringen som syftar till att förbättra allmänhetens attityder till personer med psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning. Med kampanjen vill man slå hål på fördomarna om psykisk ohälsa och öppna upp för samtal kring frågan. Att inte må bra psykiskt ska bli lika accepterat som att säga att man har brutit benet.

Jag själv brinner verkligen för den här frågan, för att man ska slippa känna skuld eller skam för att man har t ex ångest eller är deprimerad eller någon annan psykisk ohälsa. Det är hög tid att vi år 2011 bryter sönder de fördomar som finns kvar som gamla rester från flydda dar och öppnar upp för ett tillåtande och accepterande synsätt på psykisk ohälsa.

Nästan alla människor drabbas någon gång i livet av psykisk ohälsa. Men det är inte alla som vågar tala om att de mår dåligt. Ofta gör tystnaden och skamkänslorna att man mår ännu sämre. Man vågar kanske inte söka hjälp därför att man skäms. I värsta fall kan det sluta med att man sjunker ned så djupt i sina besvär att man tar sitt eget liv.

Jag tror att om vi vågar tala mer öppet om hur vi mår, också när vi mår dåligt, kommer fördomarna som finns att försvinna allt mer. Ett av syftena med mitt bloggande har alltid varit att lite då och då berätta om hur det är att ha drabbats av utmattningssyndrom, att leva med ångestproblematik och att ha känt hur det är att vara deprimerad. Det kommer jag att fortsätta att blogga om ibland. Men inte alltid. För mitt liv är så mycket mer än min ohälsa.

Nu kommer mina blogginlägg också att vara synliga hos Hjärnkoll och det känner jag mig mycket glad över. En annan person som gärna berättar om psykisk ohälsa är Morgan Alling. I hans fina text hos Hjärnkoll säger han: "Okunskap är osexigt". Läs gärna hans tankar eller någon av de andra av Hjärnkolls ambassadörers tankar hos Hjärnkoll.se. Det finns också många bloggare som generöst delar med sig av sina erfarenheter hos Hjärnkoll.

Jag har själv nyligen skrivit ett blogginlägg om agorafobi. En diagnos som inte så många människor känner till men som en hel del människor i Sverige lever med.  Jag är själv en av dem. Välkommen att läsa och skaffa dig kunskap!

Har du själv eller någon anhörig någon gång drabbats av psykisk ohälsa? Kände du skam över det? Sökte du hjälp? Hur mår du idag? Vad gjorde du som fick dig att må bättre igen? Känner du av psykisk ohälsa idag?

Vänta inte ...

Oktobermorgon

Det är två plusgrader och rimfrost på marken och hustaken. Jag värmer mig en kopp thé. Från mitt fönster ser jag de många fåglarna i trädgården. Plötsligt är där en domherre. Så vacker med de skarpa gränserna mellan färgerna rött, svart och vitt. Men samtidigt ett tecken om vintern som ska komma. Tanken får tårarna att stiga upp i mina ögon.

Stilla faller lönnlöven. Det är en stilla morgon. Knappast en vindpust. Så stilla faller lönnlöven. Röda. Guldgula. Ett efter ett. Gräsmattan täcks alltmer för varje löv som faller av de gyllene löven. Löven som fladdrade en sommar i vinden och året var 2012. De har fladdrat färdigt nu. Dansat färdigt. De faller till marken. Ett efter ett. Bildar en gul matta kring trädet. En matta som sprider sig vidare och vidare ut över trädgårdens gräsmatta. Samlar sig i stora högar bland vinbärsbuskarna och under jasminbusken.

Himlen är ljusblå. Jag ser ränder av flygplan på himlen. De är redan på väg att suddas ut. De finns en tid. Sedan inte mera. Det jag ser därute finns en tid. Sedan inte mera. Skogslönnen. Gräset. Fåglarna. Precis som jag själv.

Jag lever här och nu. En dag finns inte heller jag mera. En dag kommer min dans att vara slut. En dag kommer jag att falla som lönnens löv därute. Jag kommer kanske att vara ett minne för någon. Ett minne om en sommar innan höstlöven föll.

Jag ska ta vara på dagen jag fått idag. Jag är trött. Men jag lever.

Jag vägrar fattigdomstänkandet

Jag är utförsäkrad. Men jag ska gå på bio i alla fall. Sitta i den bästa fåtöljen. "Because I´m worth it".

Jag vägrar "fattigdomstänkandet". Hellre dör jag.

Jag är rik. Trots allt.

Det tanken kan ingen eller inget någonsin ta ifrån mig.

Som någon fin vän skrev till mig igår i FB; "Om man kan känna tacksamhet för det man har känner man sig rik. Om man inte kan känna tacksamhet för det man har känner man sig fattig." Jag tycker att det finns mycket sanning i de orden.

Imorgon ska jag gå på bio. Jag ska gå på premiären av "Svensson, Svensson i nöd och lust". Fira att jag är klar med artiklarna till tidningen jag hållit på med de senaste veckorna. Jag känner mig sliten både till kropp och själ nu. Det är hög tid att jag fyller på med så många lustfyllda saker som möjligt. Laddar mina batterier.

Om det var något jag lärde mig redan som liten när vi hade det så knapert och levde på socialbidrag, så var det att det alltid går att hitta glädjeämnen. Naturen, kulturen, biblioteken, böcker och skrivande, att träffa vänner, musiken, motion, dans, det är saker som ger kraft, energi och glädje också i mörkret.

Det handlar om överlevnad. Jag är utförsäkrad men inget blir bättre för att jag gräver ner mig ytterligare. I stället gör jag det jag kan för att fylla mig med tacksamhet och de positiva saker som finns för mig fortfarande i mitt liv.

Hostig, snuvig och trött

Idag har jag känt mig så trött, nästan febrig. Öm och stel i hela kroppen. Hosta har jag haft ett tag nu, men den har blivit bättre.

Jag lyckades skriva artikeln jag skulle skriva i morse i alla fall. Men sedan har jag sovit en stor del av dagen. Nu ikväll mår jag lite bättre.

Så tacksam jag är att jag kan sova nu för tiden. Jag minns när jag var så stressad att jag inte kunde koppla av och somna. Sömn är en gudagåva, verkligen.

Tack, sömnen, för att du finns.

Tillit, förväntan och besvikelse

Ibland skär det i bröstet på mig för att jag känner mig besviken på någon. Jag litade på det han eller hon lovade mig. Så många gånger i mitt liv som jag känt förväntan. Så många gånger i mitt liv som jag känt besvikelse. Så många gånger jag litat till en annan människa, känt tillit. Så många gånger jag känt smärtan när det jag förväntat mig inte alls blivit så.

Jag tänker; är det jag som förväntar mig för mycket av andra? Är jag för lite misstänksam mot andra människor? Är jag alltför blåögd, naiv och godtrogen? Som ett litet barn som tror alla om gott.

Hur ska jag slippa de här besvikelserna, den här smärtan när jag aldrig kan ändra någon annan människa än mig själv? Ska jag bli mera misstänksam? Lita mindre på vad människor lovar mig. Kanske inte lita alls på andra människor. Inte på samhället och absolut inte på politikerna. Kanske inte ens lita på mig själv. Sluta känna tillit överhuvudtaget. Då slipper jag ju bli besviken. Är det lösningen? 

Kan lösningen vara att aldrig någonsin förvänta mig något som helst av livet? Då måste ju allt positivt som händer bli en sorts aha-kick; "Aha, oj, hon gjorde det, fast jag inte trodde att hon skulle göra det." "Aha, oj, det hade jag inte trott, så fantastiskt att det blev så".

Jag vet inte. Jag hittar ingen lösning på det här. För inuti mig bor det någon som känner att hon VILL kunna känna tillit. Hon vill kunna lita på andra människor. Även om det ibland kommer att göra ont. Hon vill kunna känna tillit därför att de andra människorna är människor som hon själv är. Ibland brister vi. Ibland klarar vi inte att hålla det vi har lovat.

Om jag tillåter andra att få bryta löften tillåter jag också mig själv att få göra det. Att misslyckas med att hålla det jag har lovat.

Kanske är lösningen att försöka leva så som den norske statsministern uttryckte det efter det som hänt på Utöya; att leva ännu mera öppet och med ännu mera kärlek. Utan att för den skull vara naiv.

Men var exakt går gränsen för att vara naiv?

Trötthet, hantera oro och tack för djuren

Jag har sovit oroligt inatt. Vaknat flera gånger av mardrömmar och med panik i bröstet. Känt oro för utförsäkringen och ekonomin. Jag får repetera för mig själv vad jag lärt mig om att hantera oro. Det är ingen mening med att oro sig i förväg. Det man oroar sig för händer väldigt sällan i verkligheten. Fast i det här fallet hände det jag känt oro för ibland; jag blev utförsäkrad. Jag har också lärt mig att det är OK att oroa sig ibland, bara inte hela tiden. Oro är en energitjuv och kan ge ångest i sig. Jag kan välja att tillåta mig att känna oro en stund varje dag och sedan släppa taget om oron. Jag kan öva mig i mindfullness, vara i nuet så ofta som jag kan. I nuet finns ingen oro. I nuet vilar friden. Allt är som det ska vara. Tillit. Acceptans.

Så småningom blev det trösterikt morgon. Solen gick upp och jag gick upp med den. Såg himlen som redan påminde om en vinterhimmel i gryningen. Det var knappt fem plusgrader och klockan var halv sex.

När jag drack mitt té såg jag solen belysa lönnens gyllene löv och vinden börja fladdra i dem.

Min katt var vaken. Hon är ett fint sällskap på morgonen. Säger inte särskilt mycket när hon bara fått sitt blötfoder. Tittar på mig ibland med sina kloka, lugna ögon. Hon är lugn. Hon litar på att hon får mat, vatten och tak över huvudet fast att hon inte behöver jobba för det. Hon litar på mig, på oss, på sin familj.

Jag älskar min katt. Jag är så tacksam att hon finns i vår familj och för alla nio åren hon funnits med oss. Hon var ingen självklarhet, eftersom vi har allergi i familjen. Ett djur kan ge så mycket till oss människor. Närhet, kärlek, sällskap och glädje. De kan bevara hemligheter som man viskar i öronen på dem som ingen annan kan. Tack för djuren.

Utförsäkrad - ny sjukanmälan till FK

Intervjun jag skulle gjort idag blev inställd på grund av att den jag skulle träffat blivit sjuk. I stället bestämde jag mig för att fylla i blanketterna jag fått från Försäkringskassan. Dels en ny sjukanmälan, sedan en blankett för "Tvistig sjuklön", eftersom min arbetsgivare inte sjukanmälde mig när jag bad om det.

Jag är stolt och tacksam att jag klarar att t ex fylla i blanketter själv idag. Det var så många år som jag inte ens kunde läsa det som stod på pappret om jag fick en blankett. Så många år som jag levde i en enda dimma på grund av stark ångest och depressioner. Min make fick fylla i blanketterna och ibland får han hjälpa mig fortfarande. Men nu för tiden är han också ofta trött och stressad, så jag är glad att jag kan fixa det här själv.

Men det var inte smärtfritt att fylla i blanketterna idag. Tårarna föll när jag fyllde i dem. Så många minnen som tränger sig på, jobbiga minnen. Fortfarande sörjer jag på något sätt, fast inte längre hela tiden, över att jag blev sjuk 1998. Jag känner viss skuld och ilska över att jag stressade sönder mig själv, att jag inte tog bättre hand om mig själv då.

Trots allt känner jag tacksamhet över att jag lever idag. Att jag har fått en ny chans i livet. Att jag får en ny chans att börja om också idag. Tacksamhet över allt jag lärt mig om mig själv och andra människor under den här långa, tunga resan. Så, även om det var jobbigt en stund idag; tack.

Musik tröstar och läker trasiga själar. Tack för musiken.

Leendet

Tomas Tranströmer Nobelpriset 2011

C-dur

När han kom ner på gatan efter kärleksmötet
virvlade snö i luften.
Vintern hade kommit
medan de låg hos varann.
Natten lyste vit.
Han gick fort av glädje.
Hela staden sluttade.
Förbipasserande leenden -
alla log bakom uppfällda kragar.
Det var fritt!
Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.
Så tyckte han.

En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.
Allting på vandring mot ton C.
En darrande kompass riktad mot C.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar. 

(Tomas Tranströmer, Ur Den halvfärdiga himlen, 1962)

Tankefrön

"Det blir så lätt att leva. När man går på lust i stället för tvång."

"Våga trampa nya stigar ibland."

"Gå i egna fotspår. Men också i andras."

(Anna-Karin Mattsson)

Om kärlek

Emigrera?

Den här veckan har jag dead-line-vecka. Därför skriver jag inte så mycket här i bloggen just nu. Men några rader hinner jag alltid med.

I helgen var det högsommar. Idag känns det mer som en normal oktoberdag. Temperatur på 15 grader är ganska skönt tycker jag. Det finns ju sommardagar i Sverige som inte blir varmare än så.

Skogslönnen utanför fönstret är i alla möjliga färger från mossgrönt till orange och mörkrött just nu. Det ligger allt fler löv på marken för varje dag som går. Det är vackert, men jag känner lätt bävan inför när alla löven fallit till marken. Jag tycker allt mindre om kala träd. Varför det är så vet jag inte riktigt. Förut kunde jag älska vintern och de kala träden som såg ut som silhuetter. Men numera längtar jag efter att ha träd med löv året runt omkring mig. Jag kanske gör som den 96-åriga kvinnan som emigrerat till Thailand en vacker dag, jag också? Vem vet? Blogga kan man ju göra nästan varifrån som helst.

Apropå emigrera så fantiserar jag om det ibland. Jag undrar om det finns något land man kan emigrera till där man får lov att vara sjuk när man är sjuk? Någon som vet?

Testar att lägga in film

Min äldsta dotter filmade och jag pratade. Nu vet jag hur jag ska göra för att få in egna filmklipp här i min blogg. Det är roligt att lära sig nya saker, tycker jag.

Fira mammas 85-årsdag

Idag ska vi fira min lilla sega och glada mamma som fyller 85 år den 9 oktober. Vi vill passa på att fira henne nu när båda döttrarna är hemma i helgen. Vi ska fira mamma med smörgåstårta, blommor, sång och presenter. Jag ska ge henne den fina varma koftan i modern höstfärg som är på bilden. Jag har köpt koftan på Åhléns, den var alldeles nyinkommen. Den kommer mamma att gilla, tror jag.

Det känns väldigt speciellt just idag att fira min mammas födelsedag. Minnet från i våras griper tag så starkt i mig igen. Minnet från sjukhuset när läkarna där sa att min mamma hade klarat högst två dagar till om inte hon kommit in till sjukhuset då. Så nära att dö var hon. Av uttorkning och av det låga blodvärdet och av att hon inte ätit ordentligt på väldigt länge på grund av svampen hon hade i munnen.

Min mamma kunde varit död idag. Men hon lever. Så många gånger i mitt liv som jag sett min lilla mamma resa sig igen när ingen annan trott att hon skulle göra det. Jag funderar ibland hur många gånger till jag kommer att få se henne resa sig igen innan hon en dag dör. Men idag lever hon.

"Ja, må hon leva, ja, må hon leva, ja, må hon leva uti hundrade år. Javisst ska hon leva, javisst ska hon leva, javisst ska hon leva uti hundrade år!"

Hurra!

Hurra!

Hurra!

Hurra!