Behövs jag egentligen? Skulle jag saknas om jag försvann? Vem behöver mig idag?
De frågorna följer oss människor genom livet, tror jag. Ibland känner man sig mer behövd. Ibland mindre. Aldrig någonsin i mitt liv har jag känt mig så behövd som när jag var nybliven mamma och ammade en liten unge.
De stunder i mitt liv när jag inte känt mig behövd; när jag varit arbetssökande, alltför sjuk för att orka något alls, de stunderna har det funnits en tomhet inuti mig, en sorgsenhet.
Att vara ung kan vara en period när man inte känner sig behövd. Särskilt när man lämnar skolan och ska skaffa sig jobb. Vem behöver mig? Egentligen? Om jag inte hittar en uppgift i mitt liv?
Att vara gammal kan också vara en period när man inte känner sig särskilt behövd. Barnbarnen kanske har blivit stora, de har fullt upp med sitt och med sina vänner. Vem behöver mig nu? Egentligen?
Där jag är idag känner jag mig behövd. Jag har arbete som väntar på mig. Min katt behöver mig, människor i min närhet behöver mig. Jag är lyckligt lottad just nu där jag är i mitt liv. Jag känner mig behövd.
Så länge man har krafter kan man se till att man behövs, man kan jobba ideellt, man kan engagera sig i föreningar eller bry sig om människor i sin närhet.
Men hur ska jag känna mig behövd när jag inte längre orkar? Om jag är svårt sjuk? Om jag är trött av ålder?
Kanske är det så att när man är sjuk eller gammal och trött, då behövs man för att de som har krafter ska ha någon att ta hand om, så att de känner sig behövda i sin tur.
Ja, den sanningen håller för mig just idag. Vi behövs alla här på jorden. Både för att kunna ge och för att kunna ta emot. Där finns en del av meningsfullheten i att leva. Att behövas för varandras skull.
