Jag har förändrats mycket som människa sedan jag blev utmattad för 13 år sedan. Jag har varit tvungen, för min hälsas skull, att lära mig sätta gränser och att säga nej. Jag har på många sätt fått nya perspektiv på både livet och människor. Med mera.
Alla åren för mig som långtidssjukskriven har varit en stark press och negativ stress för både mig och min make. En anhörig som drabbas av ohälsa innebär ofta inte bara förändringar i själva livsstilen. Det för också ofta med sig annan stress som ekonomisk stress och inte minst press från Försäkringskassan och nu också risken att bli utförsäkrad.
Så klart att det sätter sina spår i den relation man lever i. Rollerna i relationen kan kastas om över en natt. Den som tidigare var den så starke är plötsligt den mycket svage som behöver be om hjälp. Det är svårt att visa sig glad när man till exempel har ständig smärta, daglig ångest och kanske inte trivs med den nya livssituationen. Man kanske sörjer. Både sin förlorade arbetsförmåga och att inte ha arbetskamrater. Det kan bli tufft för den som fortfarande är frisk att alltid orka med att vara den stöttande.
Jag har ibland känt skuld över att jag blev sjuk. Trots att jag vet att jag inte har någon anledning att känna skuld. Jag visste ju inte då det jag vet idag om vad långvarig negativ stress gör med en människa.
Den som fortfarande är frisk kan känna att t ex han/hon behöver jobba väldigt mycket för att kompensera den som är sjuk. För att kunna klara ekonomin, helt enkelt. Då i sin tur blir också den personen trött och stressad. Man får mindre tid och ork att ta hand om relationen och varandra.
Arbetet kan också bli en tillflyktsort för den som är frisk. Medan den som är sjuk kan känna att han/hon inte har någonstans alls att "fly" till när längtan bort blir stark, därför att vi människor behöver omväxling för att må bra.
All negativ stress och press är en relationsdödare, tror jag. Det är en stark utmaning för en relation när den ena partnern blir sjuk. Det är min erfarenhet där jag är idag.
Jag lever själv mitt i en stark relationskris sedan en längre tid tillbaka. Jag kommer inte att blogga om det privata när det gäller den. Det har varit en lång och tuff tid för mig. Det känns befriande för mig att nu äntligen sätta ord på det i min blogg. Jag och min make har verkligen försökt nå varandra igen länge på olika sätt sedan jag blev sjuk. Vi har också gått i terapi under en längre tid.
Idag vet jag inte vad vår relationskris kommer att leda till för min del. Jag vill tro att det leder till något bra för oss båda hur det än blir. Kris är utveckling i någon form.
Vilka är dina personliga erfarenheter av relationer och att drabbas av ohälsa/utmattning?
Berätta gärna. Kanske kan vi stötta varandra.
Att ha bra relationer till våra allra närmaste anses vara en av de viktigaste, kanske till och med den allra viktigaste faktorn för att vi ska må bra som människor. För att ha god hälsa.
Jag har allt att vinna som människa på att skapa bra relationer till de människor jag vill ha nära mig. Det vill säga de människor som gör mig gott, där jag känner glädje och trygghet. Det som är kärlek för mig.
