Sista oktober?

Det är den sista oktober idag. Fast det verkar inte blommorna i mitt uterum ha förstått.

Igår var det +20 grader i uterummet. När solen lyste.

Köpt gravdekoration

Jag köpte en krans av granris med grankottar och rönnbär idag. Den ska jag lägga på mammas grav nu till Allhelgonahelgen.

Grankottarna påminde mig om hur mamma brukade berätta för mig när jag var liten om hur hon, när hon var liten, brukade göra kor och grisar av kottarna och leka lagård i skogen med dem. Sedan brukade jag springa iväg till skogen. Samla kottar. Göra kor och grisar och leka lagård jag också.

Saknaden sprängde i bröstet på mig när jag försökte hitta en gravdekoration som kändes rätt för mig. Antingen var de för stora eller för små.

Helst av allt ville den lilla där inuti mig köpa något helt annat till min mamma där i blomsteraffären.

Kanske en vacker krukväxt och åka hem med den till mamma och sitta där en stund och prata och dricka kaffe tillsammans med henne. Eller kanske en liten julängel eller en söt liten tomte som det fanns alldeles fullt av nu på Plantagen.

Jag hade velat överraska henne med något. Få se henne bli så där glad i ögonen och höra henne skratta.

Fast verkligheten kom ifatt mig.

Någonting blir aldrig mer som det en gång var.

Födelsedagsfirande

 

Idag ska jag fira min yngsta dotter som fyller 21 år. Under det senaste året har hon skaffat sig två jobb, flyttat hemifrån med mera, med mera.

Kortfattat har hon börjat sitt vuxenliv på allvar.

Jag önskar henne all lycka på sin födelsedag och alla andra dagar i hennes liv. Och kraft de dagar i livet som hon kanske behöver det.

Hon är en underbar människa som jag är så stolt över att få vara mamma till.

Tack för allt du lärt mig om mig själv, om dig och om vad det är att vara människa, min för evigt älskade, varma, vackra dotter.

Här är några rader ur ett längre inlägg där jag bland annat skrivit om min dotters födelse. Idag både njuter jag av nuet, känner tacksamhet över åren som gått och minns också den där speciella dagen i mitt liv för 21 år sedan när jag fick föda fram ett barn den andra gången i mitt liv. En av de mest lyckliga dagarna i mitt liv.



ATT FÖDA ETT BARN

Det första den lilla gjorde i världen, efter att ha tagit sina första andetag, var att bajsa på min mage. Så gjorde hon sin entré. Så trött var hon ... efter att ha varit nära att kvävas till döds inuti mig för varje millimeter som min kropp drev ut henne.

Med navelsträngen flera varv kring sin lilla hals, var hon nära att dö innan hon ens dragit sitt första andetag. Den skickliga barnmorskan klippte av navelsträngen medan den lilla fortfarande var kvar i min mage.

Allt slutade lyckligt. Fast vi var trötta, både den lilla och jag, efteråt. Vi fick eget rum för att hämta kraft efter förlossningen.

Ungefär samtidigt som jag födde dottern dog min älskade farmor. Hon hade väntat mycket på att jag skulle föda hennes barnbarnsbarn. En av de sista frågorna hon ställde i sitt liv handlade om mig, om jag hade fött än.  

Nu var det två barn i huset. För det allra mesta till första dotterns stora lycka.

Och jag ... som redan trodde att jag upplevt den största lyckan, fick uppleva en ännu större lycka.

Att få ett barn till.

Jag var så lycklig som en människa kan bli. Om än trött.

Flyttlass i helgen

I lördags körde vi det första, stora, flyttlasset till äldsta dotterns nya lägenhet.

Allt gick bra.

Lägenheten är ljus och mysig.

Mimmi var med, lika glad som vanligt fast lite förvirrad över vad som hände.

Jag är så tacksam och glad att det ordnat sig nu för min dotter både med jobb och lägenhet.

Nej till dietist men ja till statiner

I morse pratade jag med min läkare. Fick veta att här i Jönköpings kommun där jag bor får vårdcentralerna inte längre skicka remiss till dietister. Överhuvudtaget får man inte längre remittera människor här till dietister på grund av diabetes, blodfetter eller fetma. Min läkare var frustrerad över det.

Mycket märkligt tycker jag att man sparar in på dietister när fetma anses vara boven bakom många vällevnadssjukdomar. (Enligt mig är fetman ofta ett svar på stark negativ stress och därmed följande sömnproblem under en lång tid. I alla fall när det gäller mig själv har jag upplevt det så. Jag motionerar och äter sunt. Fast har haft mycket negativ stress under så många år i mitt liv. Under de perioder som jag har mindre stress och sover bättre går jag ner i vikt. Och tvärtom).

Hur är det i andra kommuner när det gäller remisser till dietister? Någon som vet?

Min läkare får alltså inte enligt nya regler i Jönköping skriva ut en remiss till en dietist.

Däremot hade hon inga som helst hinder/förbud mot att skriva ut recept på statiner (blodfettssänkande medel) som FÖREBYGGANDE mot hjärt/kärlsjukdomar trots att mitt hjärta är friskförklarat. Den medicinen jag fått recept på har massor av biverkningar. En av dem är depression. Knappast lämpligt för mig som redan har benägenhet för depression, tänker jag.

Mycket märkligt alltsammans, tycker jag. Ingen logik i det alls som jag ser det.

Jag tänker INTE ta ut den preventiva medicinen som jag fått på recept. Det är många som ifrågasätter att medicinera friska människor preventivt med statiner. Också min läkare gjorde det, efter att jag ställt frågor och diskuterat med henne.

Jag tänker fortsätta att motionera, att använda mig av stresshantering och att försöka ha roligt och njuta av livet. Och äta sunt.

Det är viktigt att våga ifrågasätta tycker jag. Att både lyssna till sig själv och till andra. Inte bara lyda för att någon annan säger att man ska göra si eller så. Mitt liv är mitt val, ingen annans.

"Det är livsfarligt att leva. Man kan faktiskt rent av dö. Så håll alla dörrar öppna. För en dag är det dags att ta adjö". (Barbro Hörberg)
 

 

Jag och min hund och min katt

Min hund till vänster om mig och min katt till höger. En stund som andades frid för mig.

Om kärlek

Att våga älska ...

Är allt.


(Anna-Karin)

Äldsta dottern har fått lägenhet

Idag firar jag att äldsta dottern fått hyreskontrakt och lägenhet. Här går det undan ... På två veckor har hon fått både heltidsjobb och lägenhet. 

Jag känner mig så glad för det! 

Så skulle alla unga människor ha det, tycker jag.

Min hund Mimmi två år

Idag är det exakt två år sedan lilla Mimmi föddes i en liten röd stuga med stora granar runt omkring utanför Lekeryd. Jag har svårt att fatta att Mimmi redan är två år.

Hon är mitt allra bästa lyckopiller. Alltid lika glad och vill leka. Utom när hon sover då, förstås. Hon gillar när jag tränar med henne och hon blir alltid vild av glädje när jag kommer hem efter att ha varit iväg hemifrån.

Mimmi kramar mig när jag håller henne i famnen, trycker sig hårt mot mitt bröst och lägger sitt huvud över min axel nära min nacke. Det känns underbart. Så mycket kärlek min lilla hund har i sig att dela med sig av till så många.

Det märks att hon förstår mer och mer av det vi säger eller gör. Hon märker direkt om jag ska iväg någonstans. Och hon läser snabbt av mig, hur förstår jag inte riktigt, om hon ska få följa med eller inte.

Det senaste hon kommit på är att krafsa med sin tass på mitt ben när hon vill mig något. Till exempel komma upp i soffan eller gå ut.

Idag blir det fest för Mimmi här hemma. Hon ska få leverpastej och en liten tuggsko att gnaga på och en ny leksak att busa med.

Till minne av moster

 

Min mammas näst äldsta syster dog igår. Hon blev 89 år. Jag skulle hälsat på henne idag med lilla Mimmi. Funderade igår över vilken blomma jag skulle köpa till henne. Någon som luktade gott, tänkte jag. Nu är det för sent att ge moster en blomma i hennes levande händer.

Det var till moster som jag gick mitt allra första ärende i hela mitt liv. Jag var fyra år och min mamma skickade mig med en duk i en korg som jag skulle ge till moster. Vi bodde på samma gata. I olika hus i varsin ände av gatan.

Jag minns hur långt det kändes att gå till moster då. Hur en bygata kändes som att gå hundra mil när man är fyra år. Min mamma och jag vinkade åt varandra när jag gick iväg ensam. Och mamma väntade på mig där på gatan när jag kom tillbaka.

Jag älskade att gå på kalas hos moster. Hon hade ofta kakkalas. Först fick de vuxna ta kaffe och kakor. Sen var det jag och alla andra barns tur. Jag minns hur vackert upplagda alla kakorna låg där på faten på bordet i mosters kök. Bordet med den manglade duken. Där var bullar och ibland hembakta wienerbröd. Schackrutor och andra mördegskakor. Sockerkaka. Vackert dekorerade tårtor.

Fast den kakan som jag älskade allra mest av mosters kakor var Regnbågskakan. Om det var för det vackra namnet eller för hur vacker den såg ut där på bordet eller för smakens skull, det vet jag inte säkert. Kanske var det för alltihop tillsammans.

Regnbågskakan var en sockerkaka, en ljus och en mörk, med olika lager av färgad smörkräm. Först en ljus sockerkaka. Rosaröd smörkräm. Mörk sockerkaka. Grön smörkräm. Och så vidare. 6-8 olika lager om jag minns rätt.

Man fick vara snabb om man ville äta mer än en regnsbågskakeskiva. För den hade strykande åtgång.

Moster tyckte mycket om att baka kakor, tårtor och att laga mat. Hon älskade blommor och sin trädgård. Uterummet var fullt av pelargoner på somrarna. De breda rabatterna fulla av olika blommor och buskar. På husväggen klättrade den vackra milt rosa rosen som doftade så gott. År efter år efter år lika vacker att mötas av när man kom på besök.

Det var hemma hos min moster, på den lilla balkongen utanför hennes TV-rum, som jag fick en kyss för allra första gången i mitt liv. Den där stjärnklara natten som är ett särskilt starkt minne i mitt liv. Fast det tror jag aldrig att jag berättade om för min moster. Jag var 14 år och han var 19 och jag var så förälskad som man bara kan bli när man är 14 år.

När jag tänker på moster hör jag hennes glada skratt. Det kommer att leva vidare i mitt hjärta så länge jag lever. Jag kommer att minnas alla de goda dofterna och värmen från hennes kök. Den vackra regnbågskakan. Hennes kylskåp som var som tapetserat med foton på barn, barnbarn och djur. Där fanns plats också för bilder på mina ungar. Ofta när jag hälsade på hos moster möttes jag av Dan Anderssons vackra musik och texter. Eller fågelkvitter från hennes lilla burfågel. Moster hade under sitt liv en vit dvärgpudel och en långhårig tax som jag lekte med och klappade när jag var där. När min egen familj kraschade och splittrades, tog moster under en tid hand om min lilla fina mops Casanova och letade upp ett bra nytt hem till honom.

Jag kommer att minnas underbara midsommaraftnar på torpet som moster och morbror hade i många år. Det lilla röda torpet mitt ute i skogen. Jag kommer att minnas känslan att ta sig fram på den lilla smala grusvägen mellan stora fält av meterhöga lupiner i alla regnbågens färger.

Jag kommer att minnas den glada stämningen kring bordet i det lilla torpet. Skratten, dansen och lekarna kring midsommarstången efteråt.

Ibland kom moster på besök till mig och min mamma i Vätterbygden. Jag minns att hon tyckte att kärleksörten som blommade i min trädgård var så vacker, att den hade en annan färg än kärleksörten hon hade hemma hos sig. Hon fick med sig en stor bukett hem från mig.

En annan gång var vi i Rosariet tillsammans och tittade på rosorna och alla de andra blommorna där. Vi hade med en picknickkorg. Min äldsta dotter var fyra år och dansade i grusgångarna mellan rosorna. I det lilla vita lusthuset plockade vi upp kaffe, saft, bullar och kakor från picknickkorgen och fikade och vilade oss i skuggan där.

Jag kommer att minnas mosters stora 80-årskalas mitt i sommaren med ett dukat långbord ute i hennes blommande trädgård. Pratet, skratten och alla människorna där.

När min mamma var döende var det moster jag höll mest kontakt med. Hon tröstade  mig, berättade sådant om min egen mamma som jag inte själv visste. Om den tiden innan jag själv var född.

När någon äldre nära släkting och människa går bort är det som att en del av ens egen historia raderas ut. Det finns inte så många kvar att fråga längre, fråga om det som var en gång. Det känns som att man själv, åtminstone för en stund, blir gammal, "den äldste". Fast att man när man tänker efter lite närmre kan ha nästan halva sitt liv kvar att leva.

Jag skulle kunna skriva ner så många minnen från min moster. Kanske skriver jag ner flera här så småningom. En människa som har fått leva i 89 år lämnar många minnen efter sig.

På 1 1/2 år har min mamma, min mammas äldsta och näst äldsta syster dött. Det känns inuti mig. Det blir tomt. Jag känner mig vilsen i ett nytt landskap som växer fram.

Livet är förändring. Det är liv som möter död. Sorg som möter glädje. Då som möter nu. Att leva är en hisnande berg- och dalbana känslomässigt. Att våga möta alla mina känslor i livets berg- och dalbana är för mig att våga vara en levande människa.

Tack, moster, för alla skivor regnbågskaka som du bjöd mig på. Tack för alla stunder med glada skratt och möten med människor i olika åldrar hemma hos dig. Tack för hur du tröstade och stöttade mig när min mamma var döende.

Till en stad vi är på vandring.

Dit där inga rosor dör.

Tack för allt, kära moster.

Vila i frid.

Faller en så faller alla ...

Ikväll är där nästan inga löv alls kvar på lönnen utanför mitt fönster.

Karlavagnen om långtidssjukskrivning

Karlavagen hade igår kväll temat "Från livet som långtidssjukskriven till - vad då?". Programmet handlar bland annat om att bli utförsäkrad, att placeras runt i olika fack trots svår sjukdom. Att tvingas gå till Arbetsförmedlingen trots att det redan finns klar diagnos på att man inte är arbetsför på grund av t ex en whiplash-skada eller sviter efter tjocktarmscancer. För att sedan efter tre månader återigen placeras hos Försäkringskassan.

Karlavagnen finns också i Facebook. Du som vill kan fortfarande gå in där och läsa andras berättelser eller kanske dela med dig av dina egna tankar och erfarenheter från sjukskrivning och hur ditt liv påverkats sedan regeringens hårdare regler infördes för fem år sedan.

Höst i mig

Jag var en gång ett knoppande träd.

Sedan grönskande.

Alla mina gröna löv ...
susande,
stilla i vinden.

Jag var sommaren.

Nu faller de ...

Ett efter ett.

Allt jag byggt upp, hoppats på.


Snart står jag där.

Avklädd.

Naken.


Som en svart silhuett ...

Mot grå himmel.


Inväntande vintern.


Och våren.


Allt knoppas igen.



(Anna-Karin)

Mimmi bland höstlöv

Igår busade jag, äldsta dottern och Mimmi runt i höstlöven. Mimmi blev snopen ibland när hon fick ett fallande höstlöv på huvudet. Det slutade med att jag fick ett ryggskott. Och Mimmi hoppade lite på tre ben igen efteråt. Så vilt kan det gå till när vi busar, hon och jag.

Idag ska Mimmi på SPA. Kloklippning, ta bort håret i öronen, klippning (fast inte alltför kort så här på hösten), varmt bad och tvättning, borstning och föning. Rengöring av tänderna. Det blir härligt att kunna se mer av hennes fina ögon igen efter klippningen.

Hon är rena rama lyckopillret för mig, Mimmi.

Snart fyller hon två år.

Malala Yousafzai borde fått Nobels fredspris

 

Malala Yousafzai, 16 år, kvinna och bloggerska från Pakistan som fick en kula i huvudet för att hon bloggar och propagerar om flickors rätt till skolgång, var en av dem som jag mest av allt ville sett få Nobels fredspris i år.

Vilken modig ung kvinna!

Världen behöver sådana förebilder. De ska lyftas fram, stöttas och uppmuntras.

"Låt oss plocka upp våra böcker och pennor, de är vårt mäktigaste vapen. En bok, en penna, kan förändra världen. Utbildning är den enda lösningen", sade Malala Yousafzai när hon talade i FN nyligen." (Ledare, Expressen).

Snowden fick pris fast inte Nobelpriset

Edward Snowden fick inte Nobels fredspris som jag tyckte han skulle få. (Se min artikel i Newsmill).

Fast han fick ett annat pris i stället: SAM Adams-utmärkelsen, ett pris från pensionerade CIA-kollegor som delas ut för "integritet inom underrättelsetjänsten".

Snowden har mottagit priset i Moskva.

Bejaka det vilda

"Människan vantrivs i kulturen. Människan trivs i det vilda".

(Sigmund Freud)

Skrivet med inspiration från en av mina vänner i FB. 

Kanske är Freuds ord en del av svaret på att så många människor i Sverige mår psykiskt dåligt idag? Kanske för att vi tvingas in i regler, normer och värderingar som inte stämmer med vad det är att vara människa?

Född fri.

Född med rätten att få vara människa.

Född med rätten att få vara jag.

Spindlarna och jag

Jag ser spindeln i handfatet först när jag redan släppt på vattnet. Han kämpar för att ta sig upp för den glatta ytan. Komma bort från vattnet. Jag känner med spindeln. Stänger av vattnet en stund. Låter honom klättra till sin trygghet.

Ofta skriver jag om alla rädslor som jag har. För att ta blodprov. Gå till tandläkaren. Flyga. Och jag vet inte allt.

Fast jag kan ärligt säga att jag känner ingen rädsla alls för spindlar. Tvärtom. Jag tycker rent av om dem. Beundrar dem. Älskar att få se ett spindelnät en disig morgon. Eller glittrande i solljuset. Beundrar spindelns förmåga att spinna konstverk. Även om det är med avsikten att fånga ett byte.

Nu talar jag om spindlarna i Sverige. De är ju inte giftiga för mig. Fast man kan vara rädd för spindlar i alla fall. Som en nedärvd instinkt.

Att ha spindlar inomhus ska vara ett tecken på att husets klimat är bra. Att där inte är för fuktigt, har jag läst.

Det känner jag tacksamhet över varje gång jag ser en spindel. Spindeln visar mig att jag bor i ett friskt hus.

Visst blev det bättre med tiden

Det är bra att ha olika perspektiv i livet. Tidsperspektiv, till exempel. Min äldsta dotter börjar sitt nya jobb idag. Hon gick upp klockan halv fem i morse för att komma med tåget.

Hon letar efter lägenhet i Värnamo. Jag önskar att hon snart ska hitta en ledig med lagom dyr hyra.

Idag, märkligt nog samma dag som min äldsta dotter börjar sitt första jobb som färdigutbildad bibliotekarie, skulle min mamma ha fyllt 87 år. Jag ska gå till kyrkogården idag och sätta en bukett rosor på hennes grav. Och berätta för henne, där hon ligger nere i jorden, om att hennes barnbarn börjar jobba på bibliotek idag. Jag kan tänka mig att hon ler varmt av lycka djupt där nere då, i den mörka jorden, mamma. Jag kan tänka mig hur hennes ögon skulle lysa av stolthet över sitt älskade barnbarn som hon så ofta läste sagor för.

När min mamma var tonåring drömde hon om att bli fotograf. Min morfar fotograferade mycket. Han åkte runt och tog kort på människor. Både döda och levande, för så gjorde man på den tiden. Morfar fick betalt för att han fotograferade människor. En extra inkomst till den låga industrilön som han hade. Min mamma fick hjälpa honom att framkalla bilder i hans lilla ateljé där hemma. Hon tyckte mycket om att framkalla foton.

Mamma var så bra på att framkalla att hon blev erbjuden en anställning i Värnamo i en fotoateljé. Fast lönen hon blev erbjuden var så låg att hon hade inte råd att hyra sig ett inackorderingsrum i Värnamo utan tackade nej till jobbet. Började jobba på fabrik i stället. Tillverka krigsdetaljer. För detta hände sig under den tid då det var ett andra världskrig.

Min mamma fick ångestattacker i fabriksmiljön. Arbetade ändå så flitigt att hon förstörde ackordet för de andra anställda. Vilket ledde till att hon blev populär hos chefen fast mindre populär bland arbetskamraterna.

Så fort det var rast gick min mamma ut från den mörka, instängda fabriken med alla tunga lukter från metaller och gud vet vad. Från alla tankar på kriget och hennes fästman som var inkallad vid gränsen mot Norge.

Hon gick ut och promenerade i naturen.

Andades.

Visst har det blivit bättre i Sverige sedan den tiden.

Vilket inte hindrar alls att vi ska fortsätta att skapa ett så bra samhälle som möjligt för människan.

Idag känner jag stor glädje och stolthet över att min äldsta dotter får jobba med det hon älskar i en miljö som fått hennes ögon att tindra som stjärnor ända sedan hon var liten.

Idag känner jag saknad och sorg över att min mamma är död. Och jag känner tacksamhet över alla de år som jag fick ha henne som min världens bästa, mest älskade, klokaste, mest känslosamma och roligaste mamma.

"Lär mig du skog att vissna glad"

Skogslönnen genom mitt fönster i morse.

Skogslönnen glöder utanför mitt fönster. Igår var jag på kyrkogården och planterade ljung på mammas grav. Häromdagen köpte jag två vackra tavlor med fjärilar. Fjärilen, en symbol för själen för mig. En symbol för förvandling, lätthet och frihet.

Plötsligt kom den här vackra psalmen upp i mitt huvud:


Lär mig, du skog, att vissna glad
en gång som höstens gula blad:
en bättre vår snart blommar,
då härligt grönt mitt träd skall stå
och sina djupa rötter slå
i evighetens sommar.

Lär mig, du fåglars glada tåg,
att draga hän med fröjdfull håg
mot obekanta stränder.
När allt är vinter här och is,
jag till ett evigt paradis
från köld och töcken länder.

Lär mig, du fjäril, vingad, lätt,
vad Herren ock åt mig berett,
där du mot höjd dig svingar.
I går dig puppan inneslöt,
i dag du glad ditt fängsel bröt:
min själ skall ock få vingar.

O Jesu Krist, som ur din grav
stod upp med evigt liv och gav
det ut åt världen vida,
giv mig ditt liv, att även jag
må efter bitter långfredag
min påskdagsmorgon bida.

(Psalm 499, Adam Gottlob Oehlenschläger 1813, Emilia Ahnfelt-Laurin 1879, Bearb.)

Maskros eller orkidé (högkänslig)?

Jag läser om högkänslighet i böcker, artiklar och bloggar och sitter ofta med tappad haka för att igenkänningen är så stor. Tveklöst är jag en av de människor som man idag kallar högkänsliga eller starksköra.

Jag har länge sett på mig själv som ett maskrosbarn, en överlevare.  Det var en anledning till att min blogg fick namnet Maskroskvinnan. Fast för att vara ett verkligt maskrosbarn gäller det här: "Av de barn som växer upp under onormalt dåliga förhållanden beräknas ca 25% bli maskrosbarn och det innebär att de har ett liv som vuxna fritt från psykisk ohälsa." (Wikipedia). Jag har panikångest och har haft depression, så alltså passar jag inte in på benämningen maskrosbarn fullt ut.

Det man kallar orkidébarn är däremot barn som föds med en högkänslig personlighet. Att vara ett högkänsligt barn är ingen diagnos, utan helt enkelt ett personlighetsdrag. Som högkänslig har man viss större risk att drabbas av psykisk ohälsa som ångest och depression om man råkar ut för trauman eller har en otrygg barndom. Eller blir arbetslös som vuxen till exempel. Man är helt enkelt lite mera stresskänslig än en genomsnittsmänniska.
 

Ju mer jag läser och funderar kring mig själv, det jag varit med om i mitt liv och hur det påverkat mig, desto mer känner jag mig hemma som ett orkidébarn, född med en högkänslig personlighet. Personlighetsdrag som sitter i hela livet. En begåvning eller känslomässig intelligens som cirka 10-20 % av människorna har.

Det finns många fördelar med att vara högkänslig. Fast det är viktigt att man ser till att ta hand om sig. Sätter gränser. Vilar från intryck ibland.

Som högkänslig tar man in många fler intryck i sin hjärna än de flesta människor gör. Jag brukar ofta känna mig hudlös. Som att jag saknar ett filter mellan mig själv och andra.

Empati, inlevelseförmåga och kreativitet är några av de stora fördelarna med att vara högkänslig. Och att man ofta får mycket starka upplevelser i naturen och av musik och kultur till exempel.

Frågan är ju då vad jag ska göra med namnet på min blogg?

Maskroskvinnan känns inte helt rätt för mig längre.

Kanske är det dags att min blogg helt enkelt får heta det som jag själv heter? Mitt namn.

Jag har funderat över det tidigare ett par gånger sedan jag började blogga.

Det känns som att det är dags att ta det steget för mig nu.

Och det känns bara bra.

Jag är den jag är.

Först av allt är jag människa.

Sedan kommer allt det andra.

Överlevare är jag dessutom fortfarande, så här långt.

Omtumlande dagar med härligt besked

I förrgår fick min dotter telefonsamtal. Hon skulle på anställningsintervju igår klockan tio. Jag skjutsade in henne till tåget på morgonen.

Sedan gav jag mig in till stan. Konstaterade att både utbudet av kläder och priserna var mycket bättre i Jönköping City än i Helsingborgs City. Tyckte jag i alla fall.

Dessutom hittade jag snabbt en snygg, varm jacka till ett mycket bra pris, lägre än jag hade tänkt mig. Min gamla jacka är dragkedjan sönder i, så det blåser rätt igenom den när det är höstvindar.

Lite kul var det att en kvinna tog tag i min gamla trasiga jacka när jag var i affären och frågade mig var någonstans som jag hittat den. Hon ville ha en likadan. Jag kunde bara säga som det var; att den är flera år gammal och troligen inte längre finns att köpa som ny. Kanske att jag ska kosta på mig att sätta i en ny dragkedja i den gamla jackan, trots allt?

En äggmacka och en kopp passions-te på Espresso House njöt jag av innan jag åkte hem igen.

På eftermiddagen hämtade jag en dotter som gick med lätta steg mot bilen.

På tåget hade hon fått telefonsamtal om att hon fått jobbet hon hade sökt.

Ett jobb som ungdomsbibliotekarie på heltid.

Jag kände mig så glad, så glad, så glad!

Ibland är livet som en ketchupflaska. Först händer det inget alls. Sedan händer det inte heller något. Och sedan, plötsligt, händer alltsammans på en enda gång. Mycket snabbt.

Nu har båda mina döttrar jobb och är självförsörjande.

Det är ett stort steg i livet både för dem och för oss som är föräldrar.

Ett stort och mycket viktigt steg.

Frihet

Den som
vågar frihet
är stark.

Frihet
ger styrka.

Frihet kan
ha ett pris.

Frihet
kan vara värt
priset.


(Anna-Karin)

Min bok

 

Häromdagen skrev jag ut på papper det jag skrivit så här långt på "min" bok. En berättelse om delar av mitt liv.

Jag känner lust att skriva på den nu igen.

Bara att du finns ...

Bara att du finns i världen

Får stjärnorna att lysa

Lite klarare

För mig

Inatt


(Anna-Karin)