lördag 12 april 2014

Anti-stress: Långsamhet


Att göra saker långsamt är avstressande. Hur ofta gjorde jag saker långsamt när jag jobbade heltid och hade små barn? Jag tror att jag där någonstans glömde bort hur man gör saker långsamt.

Jag har nog alltid varit en människa som varit snabb. Därför var jag mycket uppskattad hos de arbetsgivare där jag jobbade. Allt från inom industri, kontor till redaktion. Med mera. Snabb och noggrann, det var sådan jag var som anställd. En förmåga som så klart är en bra förmåga många gånger. Både i arbetslivet och privat. Fast som också kan vara negativ för mig om tempot och belastningen hela tiden accellererar.

Precis som på ett gympapass där man börjar med uppvärming för att sedan öka tempot och till sist avslutar med att varva ned och stretcha, behöver vi växla mellan olika tempon i våra liv som människor.

Visst måste det vara tokigt att kräva av oss själva att hela tiden köra på för fullt utan att ta oss tid för att vare sig varva upp eller varva ned. Inte bara i våra kroppar utan också i våra hjärnor. Ändå är vi många idag som håller på så. Troligen mer än någonsin förut genom att så mycket är tillgängligt dygnet runt för oss människor idag. Internet. Konsumtion. Media av olika slag. Hur många möjligheter finns det i arbetslivet idag under en arbetsdag att varva upp och att varva ned? Tid för eftertanke innan beslut? Till exempel.

Det här är inget som jag tänker på hela tiden. Fast numera, när jag till exempel plockar i och ur diskmaskinen och jag känner att huvudet inte riktigt hänger med mina snabba rörelser, saktar jag medvetet ned tempot. Lyfter och plockar i och ur med långsamma rörelser. Det gör skillnad för mig. Jag orkar längre. Jag upplever mera. Jag är mer i nuet. En sorts mindfulness i det vardagliga.

Yoga är kanske den ultimata långsamheten när det gäller rörelser.

Fast den kommer jag att blogga om en annan gång.

Livet är inte ett lopp som ska klaras av så snabbt som möjligt.

Livet är upplevelse.



#Blogg100 - Dag 44

6 kommentarer:

  1. Hej kompis, jag har också jobbat som tre hela livet. Det började
    i småskolan, jag skrev tre rader siffror, innan de andra plitat en.
    rad. Ska inte trötta dig med resten.
    Det sägs att man inte märker det själv när man börjar bli dement,,,
    men det har jag min själ aldrig märkt ;) ((Kram)) Kalle

    SvaraRadera
    Svar
    1. Då hoppas jag att du kan ta det lite lugnare ibland nu för tiden, Kalle. :)

      Kram

      Radera
  2. ja långsamheten behöver vi och jag märker när jag verkligen har kopplat av och är här och nu i min takt som jag talar. Talar jag långsammare, så är jag riktigt här och nu. Har börjat någon typ av vårstädning, men det går lååååånnnngsamt. Jag vet inte hur jag ska bli färdig, det blir liksom stökigare i städet innan det blir ordning på riktigt. Kommer nog ta hela veckan det här. Phuuu långsamt..... långsamt :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att tala långsamt är ett bra sätt att hitta till lugnet i sig själv, helt sant. Så bra att du skrev om det här i min blogg, Marie-Louise.

      Det är samma sak med mig och städning just nu. Långsamt var ordet. ;) :)

      Kram

      Radera
  3. Viktigt detta med balans... Är själv en "snabb en" och behöver hitta "långsamheten" och "närvaron" på olika sätt... Skrev på temat häromdagen, fast mer om hur det är när det snurrar fort... Och att det finns en gräns...

    http://aktivadagar.com/2014/march/stress-karusell-mot-utbrandhet-2.html

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi "snabbisar" mår bra av att bli lite mer sniglar ibland, tänker jag. :)

      Kul att du kikade in här, jag ska kolla din blogg.

      Allt gott!

      Radera