Idag är det tre år sedan min mamma dog. Hon blev 86 och ett halvt år. Jag drömmer ibland fortfarande om henne på nätterna. Fast det är inte så ofta längre som jag vaknar i gråt för att jag drömt om henne. Livet går vidare.
Jag saknar min mamma varje dag. Vi delade så mycket med varandra. Både känslomässigt, tankar och livserfarenheter. Ingen hade följt mig så genom livet som hon gjort. Ibland kändes det nästan irriterande hur hon kunde se rakt igenom mig. Idag händer det att jag saknar någon som ser mig så som hon såg mig.
Det sägs att det tomrum en människa lämnar efter sig när hon dör, ska man som efterlevande fylla med nytt.
Det gör jag, så gott jag kan. Livet går faktiskt vidare.
Fast det tomrum en människa lämnar efter sig kan aldrig helt ersättas med någon annan.
Så unika är vi som människor.
Så unika är vi i varje relation till en annan människa.
Det sägs att man när man sörjer någon kan man försöka fundera efter vad man gjorde tillsammans med den människan som man saknar och så söka efter att hitta till det någon annanstans. Det är ett bra råd för att ta sig igenom sorgen, tycker jag.
Sorg ska sörjas. Sorg får ta tid. Sorgen är ofta ett bevis på att där funnits lycka och kärlek.
Och plötsliga stunder översköljs jag av stor tacksamhet över all den tid jag fick tillsammans med min mamma och allt det vi delade, allt hon pratade med mig om och allt hon lärde mig.
Från att baka strutar och odla pelargoner och känna glädje över det enkla i livet som inte kostar några pengar alls, till att kunna skratta mitt i det svartaste av mörker.
Tack min älskade lilla mamma ... du ska veta att jag saknar dig precis varje dag även om jag tror att du är med mig i varje andetag.
#blogg100 #bloggswe
