Alla de långa mörka tunga vinterdagarna drömde och hoppades och längtade hon. Om att en dag se knoppar slå ut. Skir grönska. Nyutslagna träd som små bulliga trädbebisar.
Och alla de långa mörka tunga vinterdagarna drömde och hoppades hon ...
Drömde om att en dag skulle körsbärsträdet slå ut sina vita blommor och hon skulle sitta där under och se upp mot den klarblå himlen och dricka sitt kaffe till småfåglarnas intensiva kvittrande.
Hon drog sig upp ur vintermörkrets dvala varje morgon. Drog upp rullgardinen vilket inte förändrade mörkret vare sig därute eller inuti henne.
Ändå; varje dag samma dröm som fick henne att orka. En dag till. En dag i taget.
En morgon i maj vaknade hon halv fyra av att solens strålar börjat vandra in genom sovrumsdörren från hallens fönster mot öster. Gryning.
Ljuset bländade henne när det slog mot de vita kaklade väggarna i badrummet.
Som att ögonen ännu inte vant sig efter alla de långa mörka tunga vinterdagarna.
När hon drog upp rullgardinen till fönstret i sovrummet stod körsbärsträdet därute i full blom. Kring de vita blommorna mot den klart blå himlen surrade humlorna.
En stilla uppgiven sval vind for genom lönnens limegröna blommor. Som en vind från en annan tid. En hälsning från tusen mörka kalla tunga vinterdagar. En vind som drog förbi. Och som på sin väg bort, mötte den ljumma sommarvinden.
#blogg100 #bloggswe
